Grevinnan och betjänten ...

Kvällens film: Avatar

Nedräkning Downton Abbey

Underbaraste julfilmen

Total action lämnar minneslucka

Så mycket återträff

Så var det dags att en sista gång återse årets upplaga av Så mycket bättre i ett julspecial-program.
Både innan, efter och under programmets gång saluförs samlingsskivor av en del av artisternas tidigare produktion. Ja, varför inte, har de nu suttit och gråtit, tolkat och vänt ut- och in på sig i TV och kan få en extra revival så är väl det bättre än bra... Speciellt de som inte varit aktuella på ett tag. Samtidigt har de skapats nya versioner som spelas hett på youtube och spotify. Konstigt att ett så enkelt koncept funkar så bra. När jag läste om årets deltagare var jag skeptisk men nu minns jag knappt de tidigare säsongernas artister.

I kvällens reunion saknades Olle Ljungström som tydligen var kräksjuk. När de pratar om Olle blir det nästan vördnadsfullt religiöst; åh, han kunde inte komma men han finns med oss ändå, ser han inte glad ut när du uppträder och gör hans låt? Passande ändå han får förbli mannen-myten. Men så den här vänskapen som uppstått mellan Ljungström och Uggla. Man kan undra om det blivit något som lyfts fram och skapats i klipprummet och/eller något de slagit mynt av själva. Äh, nä, jag tror att det är på riktigt. De är båda två fyndigt snabbtungade och skiter i konventioner - de greppar nog varandra.

Nåväl, bästa artistprestationtolkning och mest sympatiska person måste ändå vara Miss Li. Här kommer natten går rakt igenom rutan, svårt att värja sig mot patoset som hon personifierar ödmjukt. Man skulle vilja gå och fika med henne och anförtro sig sina egna svarta stunder i livet och i samförstånd skrattgråta åt allt. Det blir svårt för nästa säsongs deltagare att toppa denna samling, då krävs det nog att de förmår både JoakimThåström och Lill Lindfors att vara med och få in jokrar som exempelvis Titiyo eller Joacim Cans. Lycka till, TV4!

Historiskt bra SVT-underhållning

Hur korrekt orkar man vara?

Kallt om Isbjörnar

Foto: BBC

Igår visades andra delen av John Downers Isbjörn - med dold kamera på SVT. Som liten älskade jag alla naturfilmer men i vuxen ålder har det blivit ganska lite tittande. Kanske beror det på att många naturfilmer på senare år handlar om utrotningshotade djur; det finns bara några enstaka exemplar kvar av djuret ifråga och genom programmet hotar berättarrösten med att nu är de illa ute ...  Likadant var det med isbjörnarna igår (och det är inte den första isbjörnsfilmen med tema traged). En mamma och hennes unge kämpar genom programmet för att överleva i en värld utan mat, is och i konkurrens med andra isbjörnar.

Så mycket Olle

I lördags var det då dags för Olle Ljungström att ha sin dag i TV4s Så mycket bättre. Med viss bävan började jag titta på programmet; skulle Olle vara för konstig och kanske dissa tolkningarna av hans repertoar? Hans första aktivitet, typ Gäster med gester, kändes ganska menlös och ingen verkade veta hur de skulle göra (ingen orkade bry sig utan ville nog helst ha sovmorgon). Nästa sak på schemat var skytte och det verkade i allafall en del uppskatta. Men man kan undra vad dessa aktiviteter ska tjäna till egentligen? Deltagarna själva verkar inte tycka det är kul och för tittarna är det mest en transportsträcka till musiknumren. Hitintills har det mest varit scener med deltagare som kommenterar själva aktiviteten på ett oftast negativt sätt. Jaha, liksom.

Barnens Barda

Spelledaren Karl Ytterberg i SVTs fantasyserie.

Äntligen har Barda kommit med en ny säsong och hela familjen bänkar sig förväntansfullt i soffan, stor som liten. Tänk om det hade funnits något sådant när man själv var liten! Tur att jag är så barnslig och kan ta igen det nu. Sen är det ju roligt med alla lånade detaljer, karaktärer och meta-aspekten att det är utformat som ett rollspel.

Halloween ...

... och åtminstone grannbarnen har förstått att idag är den riktiga Halloween-bus-eller-godis-dagen (eller så kommer de tillbaka i helgen också). Hjälp, nu är ju godisskålen redan länsad!

Jag har (förut) alltid gillat skräckfilm men kanske inte de klassiska tonårs-skräckisarna där naiva ungdomar springer runt lättklädda och ropar efter mördaren i öde hus. Till sist återstår bara de tonåringar som är lagom nördiga och snygga som lyckas undfly mördaren (tills han återuppstår i nästa film i serien). Undantaget är John Carpenter-rysare som var läskiga och spännande omvartannat. Tyvärr har de väl inte åldrats med värdighet utan upplevs ganska klichéiga idag. Senare Halloween-filmer som var riktigt bra var  Scream -serien. Åtminstone den första var något nytt i sin genre med medvetna  ungdomar som hade kunskap om alla ingredienser i en klassisk tonårsrysare men ändå gick rakt i fällan (eller kanske just därför). Här fick också filmnörden en viktig roll som analyserade alla skeenden och mord, vilket inte var nån garanti för överlevnad. Men allt ironiserande över genrern blev lite tjatigt senare i film-serien och resulterade i den komiska Scary Movie -serien som gjorde narr av både Scream och hela genrern.
Nja, om man vill bli rysligt rädd ska man istället se någon av de asiatiska filmerna som producerats senaste tio åren, som exempelvis The Ring. Men se upp för alla remakes som gjorts i USA, de är inte alls lika läskiga och amerikanskt tillrättalagda. Fast, måste erkännas, sen jag fick barn vågar jag knappt se skräckisar längre, speciellt inte om det är läskiga barn inblandade ...

Om min blogg

© rerighthand

När jag funderade på vad min första blogg skulle ha för tema visste jag ganska snart att den borde handla om film. Film i alla former. Men också om form. Sen finns det ju annat i livet som som kanske kan vara intressant att blogga om, fast film handlar ju om livet också. Få se om det räcker som tema. Kanske finns det något annat som pockar på att bli skrivet om...