 |
| Foto: BBC |
Igår visades andra delen av John Downers Isbjörn - med dold kamera på SVT. Som liten älskade jag alla naturfilmer men i vuxen ålder har det blivit ganska lite tittande. Kanske beror det på att många naturfilmer på senare år handlar om utrotningshotade djur; det finns bara några enstaka exemplar kvar av djuret ifråga och genom programmet hotar berättarrösten med att nu är de illa ute ... Likadant var det med isbjörnarna igår (och det är inte den första isbjörnsfilmen med tema traged). En mamma och hennes unge kämpar genom programmet för att överleva i en värld utan mat, is och i konkurrens med andra isbjörnar.
Det som är försonande med den här filmen är den dolda filmningen, att man som tittare kommer riktigt nära och får se mer av dessa fascinerande björnar, som kanske snart inte existerar längre ... Och när isbjörnarna leker med kameran tills den (kameran alltså,) dör drar man på smilbanden. Men jag får ont i magen när ungen är illa ute mot slutet när några hungriga unghannar dyker upp och kanske tar ihjäl den. Vore förstås förödande om det skulle sluta med att alla svalt ihjäl, då skulle det vara omöjligt att titta på. Men anspänningen och den kalla sanningen att isbjörnarna faktiskt har det svårt och snart inte har en miljö att leva i är liksom outhärdlig i sig.Hoppas att dessa filmer, och rapporter om nära utrotning, verkligen hjälper omvärlden att förstå att vi inte kan tillåta oss att förlora mer levande varelser på jorden. Då kan jag fortsätta gråta och lida framför naturprogrammen hundra gånger om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar